The American Dream = Att lyckas

Bild

I USA är allt stort. Skyskraporna är höga, bilarna är stora, människorna är till och med stora. Beställer du en cola på Mc Donalds får du en litermugg. I USA förväntas alla vilja ha mycket av allt. Därför finns mycket av allt. The American Dream betyder också rätten till frihet. Att alla är fria att välja sina egna liv och att ingen har rätt att inskränka på den personliga friheten. Det andra tillägget till konstitutionen är rätten att bära och inneha vapen som är en förlängning av detta så i USA har man kommit långt i att värna den egna friheten och integriteten.

Man lockas att tro att dessa lagar gynnar alla för alla kan ju ”lyckas” i USA. Det är enkelt och bygger på principen om alla kan bli rika och mäktiga. Begreppet ekonomisk oberoende blir då samma sak som den totala tryggheten och lyckan. Men finns den totala tryggheten och lyckan på jorden egentligen? Nej, annars vore den ju inte en dröm. Så man är också medveten om baksidan av The American Dream är att alla på samma sätt kan misslyckas. Misslyckas man blir man blir lottlös. Man blir också avskydd och utesluten. Baksidan av The American Dream säljer dock inte så bra så den hör vi inte så mycket om och vill helst inte tänka på. Det som värre är att livsfilosofin bakom The American Dream bygger på tron att det är slumpen som bestämmer om vi blir lyckliga eller inte. Slumpen är något utomstående, för oss ogripbart, som antingen skänker oss lycka eller sorg. Så enda sättet att skydda sig från sorgen är att se om sitt eget hus. Att spara pengar och hushålla med sina egna resurser hör dit. Därför protesterar man mot högre skatter och allmänna vårdförsäkringar i USA. Det är ju självklart att var och en får klara sig själv. Egot flyttar in i människan och beredvilligheten att ge och hjälpa andra minskar avsevärt.

Men frågan är om vi blir lyckligare av att äga mycket? Att samla på oss ägodelar för att både visa utåt att vi är i det lyckliga laget eller för att hamstra för sämre tider? Jag är i en period av kontraktion. Om du inte vet vad det betyder så är det motsatsen till expansion. Alltså istället för att expandera ägor gör jag tvärtom, gör av med ägor. Ok, vi äger fortfarande två båtar, av äldre modell som vi arbetar på själva. Äldre saker kräver mer omsorg. Man kan kalla det återvinning av material. Det är vår hobby att vara på sjön. Men bilen gjorde vi oss av med och den stora lägenheten är på utfasning. Denna gång söker vi efter den perfekta compactliving lägenheten för att vi vill spara på miljö, pengar och oro. Vi vill kunna vara fria att vara mycket på sjön där vi trivs. Det var ganska många år sen jag insåg att jag inte blir lyckligare av mer utan tvärtom. När jag äger mycket, tappar jag kontrollen och då händer det ofta att jag går upp i vikt men ännu värre är att jag får fler saker att oroa mig över. När jag fick längtan att på riktigt känna mig fri så insåg jag att det handlade om att bära ”lätt” packning. Såsom buddistisk livsfilosofi ungefär. Att lätt kunna förflytta sig och anpassa sig  till nya situationer. För livet är föränderligt och jag vill vara trygg. Jag vill resa med lätt packning för att det är lättare. Det är roligare att kunna få infall och följa dem utan att oroa sig över hur det går för alla saker jag har där hemma. Just nu reser jag mycket. Från ett hem till ett annat, från ett jobb till ett annat.

Den här berättelsen handlar alltså om att jag vill lyckas fast på mina egna villkor. Jag lever inte The American Dream utan jag lever livet. Just nu har jag frihet att välja vilket ger mig trygghet och om lyckan är friheten att bestämma själv i sann bemärkelse, kan man fråga sig om jag inte redan är lycklig? Fast att jag inte ens har kommit fram?

Advertisements

Människor utan vision arbetar åt människor med vision

Jag vet inte om uttrycket stämmer. Men jag har funderat väldigt mycket på det sen jag hörde det första gången i tankesmedjan. Tankesmedjan består av några helt vanliga men olika personer som på en gemensam bekants initiativ, träffas varje första söndag i månaden kl. 10-12. Ett mål har vi. Att utveckla oss själva. Och det kan ju passa mig nu. Som är arbetslös igen. Min resa handlar om att jag denna gång vill hitta rätt sätt att försörja mig på. Tankesmedjan är ett sätt att sortera mina tankar och idéer på vart nästa steg ska tas. Denna blogg är ett annat. Men räcker det att bara vara en människa med vision för att slippa bli någon annans arbetare? Vilka andra redskap behöver jag att ta reda på vad jag är bäst på? Vilket sammanhang borde jag söka mig till där jag får fortsätta utvecklas som yrkesarbetande människa? 

Som fd gymnasielärare finns det inte så många vägar att välja mellan om man inte vill fortsätta jobba som gymnasielärare. För två somrar sen fick jag ett stipendium för att gå på skrivarkurs med andra lärarkollegor från olika delar av landet, olika skolor och nivåer och vi diskuterade just detta ganska mycket. Många lärare funderar på att “hoppa av”. Men man vet inte vad man är bra på om inte det man gör varje dag. Man är orolig för att inte få något annat jobb. Så man stretar på även om det tar emot.

Senaste jobbet som lärare hade jag i fiol. Jag, liksom ganska många andra lärare på arbetsplatsen blev uppsagda på grund av arbetsbrist. Elevkullarna hade minskat under ett par år och färre elever sökte sig till vår skola som ligger i ett område med hög konkurrens om eleverna = många liknande skolor och program. Det var ok. Jag fick som tur var ett nytt jobb redan innan uppsägningstiden var slut och kände ingen större stress över det utan såg fram emot att göra något nytt. Lämna lärarbanan bakom mig och utvecklas vidare som person och som yrkesarbetande. Då hände något oväntat. När två månader hade gått och jag hade påbörjat mitt nya arbete som konferens- och arbetsklubbsvärd, blev jag plötsligt tillfrågad (såsom regeln om uppsägning p.g.a arbetsbrist) att komma tillbaka till mitt gamla jobb. Läget såg annorlunda ut på skolan nu, fler lärare hade sagt upp sig och nu behövdes jag. Absolut! Sa jag. Självklart! Med all den kunskap jag besitter kring tjänsten, eleverna och arbetsplatsen och den erfarenheten jag har att jämföra mot att nyanställa en helt ny lärare, ville jag komma tillbaka med en löneförhöjning. När jag lämnade arbetsplatsen hade jag 28000 kr i månaden i lön. Så jag ställde ett motkrav. Jag skulle tacka ja till jobbet om jag fick 37000 kr i mån. Ökningen hade varit rimligt för en behörig yrkesarbetande med ca 10 års erfarenhet i yrket i vilken annan yrkeskategori som helst, med samma antal universitetspoäng och yrkesexamen. Men de sa nej. – Du får komma tillbaka på samma villkor eller inte alls. Ok. Nej tack sa jag.

Jag är inte dum i huvudet. Jag visste att de skulle säga nej. Nästan ingen lärare får 37000 kr i lön. Men jag var trött på att ljuga, att inte stå upp för mig själv och hela min yrkeskår. Jag ville ha upprättelse för mitt slit och min investering i tid och kraft som jag gjort i utbildningsföretaget under de år jag varit där och som jag kände mig lurad på. Jag hade inget att förlora genom att rättfärdiga mig själv i ett sådant krav. Jag hade ju redan ett nytt jobb. Så jag fortsatte att jobba som konferensvärdinna med förvisso sämre lön, men mycket enklare och kreativare arbetsuppgifter.

Trots gott mod visste jag någonstans att mitt nya arbete bara var början. En språngbräda ut till något annat. Och trots att jag trivdes väldigt bra i min nya arbetsroll, gjorde det ingenting när jag fick veta att även där, var man tvungen att omorganisera i det lilla företaget. Och jag skulle bli drabbad igen. Jag kunde ha hamnat i personlig kris. Många gör det, det vore ok. Jag kunde ha hamnat i djup depression efter att ha blivit uppsagd två gånger efter varandra (eller vänta tre? fyra?) man kan få piller för sånt. Jag kunde ha kastat mig i sängen och vägrat att stiga upp. Låtit det gå ut över min sambo och mina barn. Fler skiljer sig för mindre saker. Jag hade kunnat söka upp närmaste pub och druckit den ena drinken efter den andra. Vilket förvisso faktiskt var lite lockande. Men jag är för gammal för det!  Att bli övertalig är ingen stor sak för mig längre, inte ens att hamna i kris. Det är samtidens villkor. Det drabbar många av oss flera gånger om och jag väljer alltid att se det som en möjlighet till något nytt. Jag till och med (hör och häpna) räknar med att man får kriser lite nu och då i livet. Det är en inställning jag har att människans kraft att resa sig, alltid är större än själva fallet. Men är det tillräckligt för en vision? Nej så långt har jag inte kommit ännu. Ännu är jag inte den där människan som andra människor ska arbeta åt. Om det nu är vad jag vill?

Jag vill avsluta detta inlägg med ett citat som tilltalar mig väldigt mycket. Jag kan förstå det på ett djupt plan också, det ger mig positiv energi.

På kinesiska består ordet kris
utav två tecken. Det ena står för
fara och det andra står för
möjligheter.
Källa: Johann Fitzgerald Kennedy (1917-1963)