Kampen om pengen eller tiden#bostadsmarknad #familjeliv #tid #pengar

008

Vacker solnedgång på Nåttarö

Jag funderar idag över den galna bostadskarusellen som vi Stockholmare tvingas leva i. Det är inget nytt att priserna på bostadsrätterna i Stockholm är galet höga. En skaplig lägenhet på Södermalm kostar mellan 65-85 000 kr/kvm. Väntan på att få ett förstahands hyreskontrakt kan vara ca 15 år och andrahandshyreslägenheterna kan kosta upp emot 15000 kr i månaden för en tvåa. Inte undra på att de som bor utanför Stockholm väljer bort Stockholmsmodellen för billigare boende utanför stan. Men å andra sidan så kostar allt. Jobben finns ju i närheten av Stockholm. Och det går inte att leva utan inkomster.

Så då väljer många att pendla istället. Eller vissa av oss väljer. Eller endast gruppen “medelinkomst eller högre” är de som kan välja egentligen. De med lägre inkomster får gott ta vad de får. Om de får något överhuvudtaget. För det är inte längre någon mänsklig rättighet i Sverige. Att ha ett drägligt liv eller tak över huvudet.

Men många (de flesta) som har möjlighet att välja väljer att pendla istället för att  betala de hutlösa priserna på bostadsmarknaden i Stockholm. I innerstaden klarar sig familjerna med två heltidsarbetande utan barn bäst. De kan ha råd att köpa en lägenhet som passar dem i storlek också. Medan de övriga familjerna, som har barn. Får använda sin kreativitet eller som det så modernt kallas skapa sig ett Compactliving. Det moderna levnadssättet. Ingen pratar om att det kanske är feltänk?

Så varför vill man bo i staden om man har familj? Man får inte glömma hur mycket tid det sparar att ha nära till jobbet. Tid är också pengar. Att pendla en timma i vardera riktning till och från jobbet varje dag är också två timmar mindre tid med familjen. Middagarna blir senare. Det blir stressigare till barnens fritidsaktiviteter. Det krävs noggrannare planering i vardagen vilket dödar spontaniteten och framför allt: Pendeltåg och bussar går inte att lita på. Man betalar med tid men sparar i pengar. Och lever vi inte då mitt uppe i tidssparkassans Momo och kampen om tiden? Där barnen frågar sig varför de vuxna aldrig har tid för dem? Det är som att välja mellan pest och kolera. Och säg vad ni vill men inte uppmuntrar vårt samhälle till familjeliv överhuvudtaget? Men om man ändå känner att man vill ha barn och till och med ha något så skambelagt som TID för dem ändå? Då händer det att några kliver i karusellen som snurrar hela vägen in i bostadsbubblan. Den som kan spricka när som helst om räntorna går upp och innebära att miljontals människor, familjer med eller utan barn, blir skuldsatta till tänderna och långt över förmågan att ens komma i närheten av att kunna betala av dem. Vad händer då? Jo då tänker nog de flesta som är medvetna om att bostadsbubblan kan spricka men ändå tar risken att: DÅ KOMMER DET ATT DRABBA ALLA ANDRA OCKSÅ. Vi blir inte själva om att få skyhöga skulder så då kommer staten på något sätt, ett eller annat, att skriva av dem. Eller?

Eller som min son brukar säga. Bajs blir inget annat än bajs, även om man polerar det väl.

När jag satt där på stranden på Nåttarö och tog den stillsamma bilden av solnedgången var jag lycklig, förnöjsam och lugn. Tänk om man skulle ta och köpa ett tält istället? Och flytta runt med det, utnyttja allemansrätten så länge den finns kvar? Kliva av karusellen och normerna för hur man ska leva. För hur mycket jag än funderar över detta kan jag inte sluta fråga mig själv i detta demokratiska samhälle där vi – folket, har den största makten: Ville vi verkligen ha det här?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s