Människor utan vision arbetar åt människor med vision

Jag vet inte om uttrycket stämmer. Men jag har funderat väldigt mycket på det sen jag hörde det första gången i tankesmedjan. Tankesmedjan består av några helt vanliga men olika personer som på en gemensam bekants initiativ, träffas varje första söndag i månaden kl. 10-12. Ett mål har vi. Att utveckla oss själva. Och det kan ju passa mig nu. Som är arbetslös igen. Min resa handlar om att jag denna gång vill hitta rätt sätt att försörja mig på. Tankesmedjan är ett sätt att sortera mina tankar och idéer på vart nästa steg ska tas. Denna blogg är ett annat. Men räcker det att bara vara en människa med vision för att slippa bli någon annans arbetare? Vilka andra redskap behöver jag att ta reda på vad jag är bäst på? Vilket sammanhang borde jag söka mig till där jag får fortsätta utvecklas som yrkesarbetande människa? 

Som fd gymnasielärare finns det inte så många vägar att välja mellan om man inte vill fortsätta jobba som gymnasielärare. För två somrar sen fick jag ett stipendium för att gå på skrivarkurs med andra lärarkollegor från olika delar av landet, olika skolor och nivåer och vi diskuterade just detta ganska mycket. Många lärare funderar på att “hoppa av”. Men man vet inte vad man är bra på om inte det man gör varje dag. Man är orolig för att inte få något annat jobb. Så man stretar på även om det tar emot.

Senaste jobbet som lärare hade jag i fiol. Jag, liksom ganska många andra lärare på arbetsplatsen blev uppsagda på grund av arbetsbrist. Elevkullarna hade minskat under ett par år och färre elever sökte sig till vår skola som ligger i ett område med hög konkurrens om eleverna = många liknande skolor och program. Det var ok. Jag fick som tur var ett nytt jobb redan innan uppsägningstiden var slut och kände ingen större stress över det utan såg fram emot att göra något nytt. Lämna lärarbanan bakom mig och utvecklas vidare som person och som yrkesarbetande. Då hände något oväntat. När två månader hade gått och jag hade påbörjat mitt nya arbete som konferens- och arbetsklubbsvärd, blev jag plötsligt tillfrågad (såsom regeln om uppsägning p.g.a arbetsbrist) att komma tillbaka till mitt gamla jobb. Läget såg annorlunda ut på skolan nu, fler lärare hade sagt upp sig och nu behövdes jag. Absolut! Sa jag. Självklart! Med all den kunskap jag besitter kring tjänsten, eleverna och arbetsplatsen och den erfarenheten jag har att jämföra mot att nyanställa en helt ny lärare, ville jag komma tillbaka med en löneförhöjning. När jag lämnade arbetsplatsen hade jag 28000 kr i månaden i lön. Så jag ställde ett motkrav. Jag skulle tacka ja till jobbet om jag fick 37000 kr i mån. Ökningen hade varit rimligt för en behörig yrkesarbetande med ca 10 års erfarenhet i yrket i vilken annan yrkeskategori som helst, med samma antal universitetspoäng och yrkesexamen. Men de sa nej. – Du får komma tillbaka på samma villkor eller inte alls. Ok. Nej tack sa jag.

Jag är inte dum i huvudet. Jag visste att de skulle säga nej. Nästan ingen lärare får 37000 kr i lön. Men jag var trött på att ljuga, att inte stå upp för mig själv och hela min yrkeskår. Jag ville ha upprättelse för mitt slit och min investering i tid och kraft som jag gjort i utbildningsföretaget under de år jag varit där och som jag kände mig lurad på. Jag hade inget att förlora genom att rättfärdiga mig själv i ett sådant krav. Jag hade ju redan ett nytt jobb. Så jag fortsatte att jobba som konferensvärdinna med förvisso sämre lön, men mycket enklare och kreativare arbetsuppgifter.

Trots gott mod visste jag någonstans att mitt nya arbete bara var början. En språngbräda ut till något annat. Och trots att jag trivdes väldigt bra i min nya arbetsroll, gjorde det ingenting när jag fick veta att även där, var man tvungen att omorganisera i det lilla företaget. Och jag skulle bli drabbad igen. Jag kunde ha hamnat i personlig kris. Många gör det, det vore ok. Jag kunde ha hamnat i djup depression efter att ha blivit uppsagd två gånger efter varandra (eller vänta tre? fyra?) man kan få piller för sånt. Jag kunde ha kastat mig i sängen och vägrat att stiga upp. Låtit det gå ut över min sambo och mina barn. Fler skiljer sig för mindre saker. Jag hade kunnat söka upp närmaste pub och druckit den ena drinken efter den andra. Vilket förvisso faktiskt var lite lockande. Men jag är för gammal för det!  Att bli övertalig är ingen stor sak för mig längre, inte ens att hamna i kris. Det är samtidens villkor. Det drabbar många av oss flera gånger om och jag väljer alltid att se det som en möjlighet till något nytt. Jag till och med (hör och häpna) räknar med att man får kriser lite nu och då i livet. Det är en inställning jag har att människans kraft att resa sig, alltid är större än själva fallet. Men är det tillräckligt för en vision? Nej så långt har jag inte kommit ännu. Ännu är jag inte den där människan som andra människor ska arbeta åt. Om det nu är vad jag vill?

Jag vill avsluta detta inlägg med ett citat som tilltalar mig väldigt mycket. Jag kan förstå det på ett djupt plan också, det ger mig positiv energi.

På kinesiska består ordet kris
utav två tecken. Det ena står för
fara och det andra står för
möjligheter.
Källa: Johann Fitzgerald Kennedy (1917-1963)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s