Magkänsla som vägledning

IMG_4581

Hoppsan! Vi blev publicerade i ölmagasinet c/o Hops 🙂 Oj vad roligt! Det är mer än vad jag har förväntat mig. Det är ett konkret bevis på att vi faktiskt existerar som företag. Från dröm till verklighet. Fast för ett år sen var drömmen bara diffus. Och så hade det varit i minst ett halvår. Jag visste att jag ville driva eget. Vara min egen boss. That´s it. Utan någon aning om vad jag skulle syssla med. Jag gick mycket på magkänslan medan jag la ett pussel av virrvarr. Jag visste att jag ville göra något meningsfullt och driva ett schysst företag. Social hållbarhet, ekologiska varor, fairtrade osv. Någon av dessa begrepp var ett måste. Och att göra något ROLIGT. Fast att det skulle bli ett företag inom ölbranschen var helt otippat faktiskt. Vi älskar öl, min man och jag och att testa nya ölsorter med olika matrecept. Vi besöker alltid lokala bryggerier på våra resor och stöttar de små genom att köpa med oss deras öl hem och presenterar dem för våra vänner. Vi älskar också den ruffiga och fulsnygga huvudstaden Belgrad där jag tillbringade mina somrar som barn. Så kanske var det just kärleken till de två saker som ledde mig dit jag är idag?

Magkänslan som ledde mig på rätt spår. Inget av det hade skett om inte människor runt omkring oss stöttat och velat hjälpa till gratis. Utan att förvänta sig något i gengäld då vi inte hade något att betala med. Alla samarbeten har byggts mest på leenden och samförstånd. Även om vissa människor varit tveksamma till vårt projekt och ifrågasatt vår strävan med sin egna inneboende misstänksamhet. Vi skakade av oss alla dessa negativa energier som hundar skakar bort vattnet ur sin päls. Sen lufsade vi vidare som om inget hade hänt. Vi är långt ifrån framme vid målet att kunna försörja oss på verksamheten. Det kan ta år, eller till och med falla i stöpet om vi får otur. Ännu är vägen lång och oförutsedd men det är bara att köra på. För så här är det om man vill nå sina mål, att ingen rädsla eller tvekan får ta över sinnena och förstöra sikten. Det finns bara en väg att gå för att lyckas och det är rakt framåt!

May the force be with you!

Jag slog sexor efter sexor

IMG_4512

 

 

Hur ser dina dagböcker ut från när du var ungdom? Mina är typiska för en sån person som jag är. I tider när jag hade tråkigt eller när jag bearbetade ett brustet hjärta eller så, skrev jag blad efter blad fulla. Dem orkade jag aldrig läsa sen. I tider när jag hade roligt eller fullt upp med viktiga saker, fanns inte ens ett Kära dagboken nedtecknat. Stackars den som eventuellt kommer att hitta dem i framtiden. Hen kommer att tro att mitt liv var väldigt deprimerande och jag aldrig någonsin upplevde något roligt.

Jag misstänkte att jag skulle uppdatera min blogg precis på det sättet. Det är inget vinnande koncept precis men jag är fortfarande som jag var då. Fast idag är det exceptionellt annorlunda. Idag börjar jag skriva i bloggen trots att jag har fullt upp med viktiga saker att göra. Såsom att förbereda mig inför mitt första säljuppdrag någonsin på fredag. Fast det stämmer kanske inte helt och hållet. Jag har sålt tidigare. Fast på fredag ska jag sälja in vårt öl. Det som vi har börjat importera till ölhak som satsar på att ha ett stort sortiment. De är våra kunder. Jag är från och med nu en entreprenör på riktigt. Jag säljer för mitt levebröd. Konstigt att jag har hamnat här. Men jag drev ju hit det, så nu får jag köra det i hamn.

Det känns läskigt och svårt. Tänk om nu efter alla dessa ansträngningar, pengar och tid som vi har lagt ner för att få igång importföretaget, ingen är intresserad av vår öl? Det är ju en risk som vi tog. Man vill liksom inte att det nu ska visa sig vara helt ovärt alltihopa. Man vill ha medvind, tur. Nu är jag där igen. TUR TACK!

Tärningsspel. Häromdagen spelade jag Risk (sällskapsspel). Jag hade så kallat medvind. Jag såg mitt mål (att utföra mina uppdrag som jag dragit ur kortleken) och därmed slog jag tärningarna utefter det. Nu är det så att jag fick sexa efter sexa och slog ut alla min motspelare den kvällen. Ganska snabbt. Vi kom självklart att tala om tärnnigsspel och TUR. Igen. Hur fasiken kunde just jag slå alla sexorna? Det enda jag minns var att jag var i en dimma, helt fokuserad på att slå ut mina fiender, taktiskt, snabbt och smidigt. Men hur gjorde jag? Jag hade ju bestämt mig för att vinna.

Nåja. På fredag ska jag göra samma sak. Jag ska fokusera på målet och jag ska ringa de där telefonsamtalen och känna samma målfokuserade flow. So help me God om det inte går vägen!

See ya.

 

 

 

 

Att gripa turen är en handling, inte en händelse

ö

Hur många gånger har man inte funderat över det här med tur? Är det bara en del som har tur? Kan man påverka turen? Hur gör man för att få lite tur? Är det inte MIN tur nu?  Och inte minst – Allt som behövs är lite TUR!

När Ingemar Stenmark lyckades komma etta i en tävling, trots att han föll i backen och förlorade massor av tid, utbrast reportern i radion “Men vilken TUR du har!” Varpå Stenmark försynt svarade, “Javisst är det konstigt. Ju mer jag tränar, ju mer tur får jag!”

Jag minns tydligt en föreläsning ifrån studietiden när man bjudit in en professor i statistik från universitetet för att föreläsa om tur. Hur skulle jag kunna glömma en sådan sak? Jag liksom de flesta av mina studiekamrater satt som på nålar, beredda att få både trollstav och trollformel från honom. Och fast att ingen skulle erkänna det då, så trodde vi alla någonstans längst därinne att en sådan existerar. En trollmästare som gick under namnet “Statistiker från universitetet”. Men han sågade våra förhoppningar rätt så rejält. Så det tog ganska lång tid innan jag förstod vilken fantastisk gåva han gett oss där den dagen. Insikten att förstå att “There is no such thing as luck”. Men han sa det mera som att man måste spela på LOTTO  i 100 000 år för att få en vinstchans. Att vinna högsta vinsten tar ungefär det tiodubbla. Och ändå vinner människor på LOTTO varje dag. En del av dem storvinsten. Hur går det ihop? Jo det är slumpen sa han. Och den kan jag ingenting om.

Tur var att vi var där den där dagen. Annars hade flertalet av oss fortsatt att slänga pengar utan att reflektera till spelbolagen med tankar såsom “Är det inte MIN tur nu?” Men turen har nämligen inget minne utan varje gång man spelar har man lika stor chans att vinna eller inte. Och man har då inte 100 000 år på sig att få det bekräftat. Så vad är tur?

Jo det är att gå dit varje dag. Till jobbet, till träningen, till mötet, till affären, till familjen. För man vet aldrig när man springer på turen. Och är det något man kan förbereda sig på när det kommer till turen, är det att GRIPA DEN NÄR DEN KOMMER. Att upptäcka den, att uppmärksamma den och att veta hur man gör för att bemästra den. Det var nog det Stenmark menade med sitt försynta svar om turen. Frågan skulle nog istället ha varit: Hur många gånger har du tränat på att falla och resa i dig backen?

Tur att jag gick och träffade min gamla klasskompis från gymnasietiden idag. Fast att jag var lite osäker på hur det skulle kännas efter att inte ha setts på över 20 år. Jag menar…. Man byts ju ut helt på cellnivå på bara några år, så vem var han idag? Men magikern eller för all del “professorn” från statistiska institutionen lärde mig att sluta ställa frågan varför gör jag det här? Utan bara att köra på. Antingen blir det en vinst eller inte. Och denna gång vann jag jättemycket. En nygammal vän att prata minnen och livet med. Och spelbolagen, de fick inte ett öre! 🙂

 

 

 

 

 

 

 

Två steg fram och ett steg bak

1012592_10152331561931211_8135153834774160208_n

 

Som alltid när man är på väg in i något nytt och okänt hamnar man i lägen där det dyker upp motgångar. Just nu känns det som att jag har gått lite vilse och inte vet vart jag ska ta nästa steg. Jag börjar tvivla. Är det här rätt beslut? Vågar jag gå den här vägen? När ska jag lägga av om det inte funkar längre? När ska jag fortsätta? Kan jag göra det här själv?

Eftersom att jag är en person som snarare ser helheter än detaljer kan jag ibland hoppa från den ena idén till den andra så länge jag ser att slutprodukten håller linjen. Och det är inget fel med det. Ända tills jag börjar röra i vad slutdestinationen egentligen är, det är då jag fastnar i tankeloopar kring om det är rätt beslut eller inte.

Jag såg från början projektet som ett samarbete mellan flera. Vi var flera som innerligt gärna ville göra något. Nu är vi inte så samspelta längre och det kan bero på att jag är den som har haft mest tid att arbeta med projektet hittills, medan de andra har haft andra huvudsysslor. Kanske har jag sprungit iväg och ser detta som självklart för att jag har hittat många svar på de frågor vi alla hade från början? Kanske vill jag mer än de andra göra det här? Kanske lossnar det när vi väl har varit och träffat producenterna?

När det finns många obesvarade frågor fastnar man. Det blir som en käpp i hjulet så att säga. Man måste då backa tillbaka och börja nysta upp en fråga i taget för att lösa upp knutarna vilket ju känns jobbigare ju fler obesvarade frågor man har. Det är därför kommunikation är A och O när man är flera. Och det är därför det vilar på organisationen om det går bra för företaget, för familjen, för klassen, för världen. Är man inte överens i kärnan kring vad, hur och när, kan slutdestinationen bli vad som helst. Till och med katastrof. Det viktigaste är att ta ett beslut även om man inte är säker. Även om man ändrar dem längs med vägen. För då vet man i alla fall vad som behöver förändras och vad som inte funkar osv. Företagande handlar helt enkelt om strategier. Att röra sig i ett bestämt schema mot målet. Och att utvärdera. Precis som det pussel jag lägger nu som är mitt liv. Teorier ska prövas, utvärderas och slutligen ska jag komma till en slutsats. Kan en lärare lämna sitt yrke och göra karriär inom något annat? Jag vet nog svaret på den frågan redan, men för er andra som undrar: Här utför jag en deduktiv undersökning.

 

 

 

 

 

 

 

Har jag sagt att jag har bestämt mig? #arbetsliv #entreprenör#yrkeskarriär#personlig utveckling#arbetslös#Ihaveadream

hämta

Det kan vara en liten detalj jag kan ha missat i denna djungel av tankar och intentioner jag haft på sista tiden. Men å andra sidan lönar det sig alltid att vänta på det rätta tillfället, att känslan ska infinna sig och att då släppa ut kärleken och brista ut i en musikal och vid tonartshöjningen skrika ut att: DET HÄR KÄNNS RÄTT! Såsom att åka en stund på tåget som man hoppat på för att plötsligt känna att ja! Det här är rätt väg att färdas just nu! Jag sitter kvar ett tag till, blickar ut i horisonten och drömmer om ändhållplatsen, att den ska vara fulländad. Att man hittat lyckan där. För en sak har jag lärt av proffsen idag: DRÖMMAR VINNER ÖVER PLANER. Tänk bara om du läste texten i bilden med Martin Luther King ” I have a plan”. Fundera en stund över vilken power “I have a dream” har mot ” I have a plan”.

Det går liksom inte att forcera fram drömmar. Utan de måste mogna fram och visa sig för en. Och så är det nu alltså. Någonting har hänt. Jag har inte uppdaterat min blogg såsom jag borde. Jag har gått på frukostmöten, Skaffa fram pengar till företaget möten, nätverksträffar, webbseminarium och pratat min dröm konstant den senaste tiden. När alla dörrar plötsligt stod öppna och såsom min svägerska så smart uttryckte det, den röda mattan rullade ut sig av sig självt framför dig. DÅ plötsligt visste att jag hoppat på åtminstone ett kolossalt intressant tåg och bloggen var inte så viktig längre. Den förändringen är bara en liten detalj utåt sett men känslomässigt säger den mer än jag kan beskriva med ord. Jag vet att vill försöka! 🙂 I have a dream!

 

 

 

 

 

Att hoppa på rätt tåg #karriär,#livsval,#personlig utveckling, #arbetslös

1961_468_1000

Jag hade en mäktig fredag. Den började med jag skulle ha lunch med min mentor/coach/samtalskompis men glömde av honom. Det börjar hända allt oftare nu för tiden. Förr hände det aldrig men nu har det hänt två gånger inom loppet av en månad.Men vi är båda anpassningsbara och tålmodiga så vi bara ändrade lunchen till en fika istället och fikade gjorde vi sen i två timmar. Han ställde frågan direkt. Har du verkligen tid med att utvecklas som människa i det här forumet? Nej ville jag svara. Jag har inte tid att utvecklas alls. Jag befinner mig i ingenmansland och där pausar jag från allt. Men insåg snabbt att det där med pauser betyder inte att ingenting alls händer. Utan att massor av saker händer, bara att man inte ser dem just nu. Jag är så otroligt vilsen sa jag. Vad är det jag ska göra av mitt yrkesliv? Vad ska jag satsa på? Så kommer en av hans bästa sidor fram. Han förtäljer en historia och den går så här.

A: Jag vill bli miljonär. Det är mitt enda mål.

B: Jaha. Ja då är det bara att hoppa på rätt tåg som krävs.

A: Ja, men det är ju det som är så svårt! Jag vet ju inte vilket som är rätt tåg?

B. Nej, det är klart att man inte vet vilket som är rätt tåg… Det är ju därför man måste hoppa på ALLA tåg.

Det sker saker även när ingenting ser ut att hända. Bara för att man inte ser det eller känner det, betyder det inte att universum inte verkar för att man ska komma ett steg närmare sina mål hela tiden.Jag förstod att målet för mig kanske inte är att bli miljonär men blev så otroligt lättad att han kom med svaret jag själv inte hade. Man kan verka förvirrad att testa lite här och testa lite där och tillsynes inte bli färdig med någonting alls.

Med den berättelsen i minnet åkte jag till min nästa dejt den kvällen. En god vän och tillika mentor, en f.d pensionerad kollega som lever det mest märkliga liv man kan tänka sig. Och där hände något verkligt mäktigt. Ett möte jag inte förväntat mig alls.

Hon hade under många år önskat sig en våning med en ateljé där hon kunde få plats och inspiration att måla när hon blev pensionär. Men resan dit verkade svår och omöjlig ibland. Kantrad med sjukdomar och motgångar och många andra oväntade händelser under några år. Hon såg plötsligt en dag att det kommer kanske inte läggas i armarna på henne att få drömlägenheten i alla fall. Så hon gjorde ett drag till allas vår förvåning, satsade alla kort på en övermodig och “galen” idé som blev hennes “rätta tåg”. Hon sålde sin fina lägenhet på Norrmalm utan att ha någon plan på vad nästa hem skulle bli. Idag är hon ägare av en våning på det flådigaste stället i stan, plats både för ateljé och rum för familj och vänner. Och hur hon lyckades med det, är bara trolleri tänker jag. Och samtidigt är det så enkelt att någon i hennes närhet hade nyckeln hon behövde. Någon riktigt nära. Denna kvinna damp ned i hennes liv och vände om det ganska rejält. Kanske var hon aningen för gammal för att bli hennes svärdotter men är det verkligen viktigt i sammanhanget? Vad är viktigt i sammanhanget? Svärdottern är en känd svensk PR kvinna och har ett stort kontaktnät. Hon var det rätta tåget att hoppa på för min f.d kollega, även om det såg mycket märkligt ut på alla plan. Och plötsligt i fredagskväll satt hon där (mirakel-PR-kvinnan) mittemot mig i f.d.kollegans halvfärdigt renoverade, flådiga lägenhet och drack vin med oss. Hon frågade vad jag jobbar med och jag fick lov att svara att jag nyss blivit arbetslös… Nämen oj då? Vad kan du då? frågade hon mig. Och jag ville säga. Jag kan allt. Jag kan allt. Och kanske sa jag det? Jag vet inte. Jag vet bara att en ny människa kommit in i mitt liv. En ny bekantskap innebär alltid många nya möjligheter. Än sen då om hon är för gammal för att vara svärdotter till min f.d. kollega! Än sen då om jag får ytterligare tåg att hoppa på! Vagn för vagn kommer jag bara närmare målet!  🙂

 

 

Förvirring är också Grit #grit,#arbetsförmedlingen,#jobb,#karriär,#

Vidskepliga människor

Det har nu gått ett halvt dygn sedan jag registrerade mig som arbetslös, fem i fyra på a-förmedlingen. Jag har inte hunnit tänka så mycket på vad jag ska säga till personen som blir min handläggare? Det är en vecka kvar tills dess och den trevliga personen som tog emot mig på inskrivningen förklarade att inte förrän mellan 1-14 maj behöver jag “redovisa vilka arbeten jag sökt”. Inte förrän den 1-14 maj sa hon som en tröst. Men allvarligt?

Vad ska jag göra av alla de 10 arbeten som jag sökt från den 1 mars då? Vad ska jag göra under tiden jag inte “behöver” söka jobb? Rulla tummarna? Nej jag ska inte rulla tummarna. Jag vet inte hur man gör det, skyller på dålig finmotorik. Jag ska göra massor av saker åt min situation och kanske till och med säga till min framtida handläggare på a-förmedlingen på första dejten, att tack för inbjudan, men jag har redan en ny sysselsättning nu.

Men vad är lite av ett problem ännu. Det råder nämligen ingen brist på idéer hos den här kvinnan. Tvärtom råder det förvirring kring vilken av de otaliga fantastiska idéer jag har som jag vill välja att köra på.

Igår såg jag en TED talks som jag verkligen gillade. Den handlar om The grit. Att det är personlig läggning snarare än talang eller nätverk och kontakter som skiljer dem som lyckas mot dem som misslyckas med studier, karriär m.m. Och att den personliga läggningen som behövs är Grit. = (ungefär) beslutsamhet/tålmodighet på svenska. Jag är inte förvånad. Jag är också jävligt glad. För Grit är nog det enda jag faktiskt äger vet jag säkert. Mina alla motgångar och resningar har bevisat det. Om Grit är det bästa du kan ha för att nå dina mål. Har jag inget alls att vara orolig för. Oavsett om jag blir författare, skribent, importör av sprit eller professor i pedagogik, så kommer jag att lyckas! 🙂

Kolla gärna denna!

 

 

Kampen om pengen eller tiden#bostadsmarknad #familjeliv #tid #pengar

008

Vacker solnedgång på Nåttarö

Jag funderar idag över den galna bostadskarusellen som vi Stockholmare tvingas leva i. Det är inget nytt att priserna på bostadsrätterna i Stockholm är galet höga. En skaplig lägenhet på Södermalm kostar mellan 65-85 000 kr/kvm. Väntan på att få ett förstahands hyreskontrakt kan vara ca 15 år och andrahandshyreslägenheterna kan kosta upp emot 15000 kr i månaden för en tvåa. Inte undra på att de som bor utanför Stockholm väljer bort Stockholmsmodellen för billigare boende utanför stan. Men å andra sidan så kostar allt. Jobben finns ju i närheten av Stockholm. Och det går inte att leva utan inkomster.

Så då väljer många att pendla istället. Eller vissa av oss väljer. Eller endast gruppen “medelinkomst eller högre” är de som kan välja egentligen. De med lägre inkomster får gott ta vad de får. Om de får något överhuvudtaget. För det är inte längre någon mänsklig rättighet i Sverige. Att ha ett drägligt liv eller tak över huvudet.

Men många (de flesta) som har möjlighet att välja väljer att pendla istället för att  betala de hutlösa priserna på bostadsmarknaden i Stockholm. I innerstaden klarar sig familjerna med två heltidsarbetande utan barn bäst. De kan ha råd att köpa en lägenhet som passar dem i storlek också. Medan de övriga familjerna, som har barn. Får använda sin kreativitet eller som det så modernt kallas skapa sig ett Compactliving. Det moderna levnadssättet. Ingen pratar om att det kanske är feltänk?

Så varför vill man bo i staden om man har familj? Man får inte glömma hur mycket tid det sparar att ha nära till jobbet. Tid är också pengar. Att pendla en timma i vardera riktning till och från jobbet varje dag är också två timmar mindre tid med familjen. Middagarna blir senare. Det blir stressigare till barnens fritidsaktiviteter. Det krävs noggrannare planering i vardagen vilket dödar spontaniteten och framför allt: Pendeltåg och bussar går inte att lita på. Man betalar med tid men sparar i pengar. Och lever vi inte då mitt uppe i tidssparkassans Momo och kampen om tiden? Där barnen frågar sig varför de vuxna aldrig har tid för dem? Det är som att välja mellan pest och kolera. Och säg vad ni vill men inte uppmuntrar vårt samhälle till familjeliv överhuvudtaget? Men om man ändå känner att man vill ha barn och till och med ha något så skambelagt som TID för dem ändå? Då händer det att några kliver i karusellen som snurrar hela vägen in i bostadsbubblan. Den som kan spricka när som helst om räntorna går upp och innebära att miljontals människor, familjer med eller utan barn, blir skuldsatta till tänderna och långt över förmågan att ens komma i närheten av att kunna betala av dem. Vad händer då? Jo då tänker nog de flesta som är medvetna om att bostadsbubblan kan spricka men ändå tar risken att: DÅ KOMMER DET ATT DRABBA ALLA ANDRA OCKSÅ. Vi blir inte själva om att få skyhöga skulder så då kommer staten på något sätt, ett eller annat, att skriva av dem. Eller?

Eller som min son brukar säga. Bajs blir inget annat än bajs, även om man polerar det väl.

När jag satt där på stranden på Nåttarö och tog den stillsamma bilden av solnedgången var jag lycklig, förnöjsam och lugn. Tänk om man skulle ta och köpa ett tält istället? Och flytta runt med det, utnyttja allemansrätten så länge den finns kvar? Kliva av karusellen och normerna för hur man ska leva. För hur mycket jag än funderar över detta kan jag inte sluta fråga mig själv i detta demokratiska samhälle där vi – folket, har den största makten: Ville vi verkligen ha det här?

Att lämna utrymme för drömmar?

1660957_691899907528744_1516391350_n

Hur gör vi med våra drömmar egentligen? De där som vi vill förverkliga men inte hinner, har råd med eller skjuter upp på framtiden som aldrig kommer. Vi har dem alla men de flesta av oss vecklar ihop dem och lägger dem på hyllan för att damma sönder någonstans. Men om man som jag, inte riktigt kan glömma bort dem utan låter dem få skvalpa runt i medvetandet och göra onytta i vardagen, ta energi från “viktiga saker” som att göra ett “riktigt jobb”? Göra så att man tillslut känner sig apatisk inför det mesta annat än att just ägna sig åt dem man vill göra mest. Som i mitt fall är att skriva. Vad händer om man tar steget och vågar lämna utrymme för sina drömmar? Vad händer om man inte gör det?

Den här veckan har jag lyssnat på flera intressanta poddinspelningar med bland annat Helene Colak och Nina Jansdotter från http://www.motivationochdrivkraft.se som just nu har inspirationsvecka för drivna entreprenörer.

Först ut lyssnade jag på Helene Colak om Det digitaliserade arbetslivets nya villkor och möjligheter.Hon pratade bland annat om det samhällsekonomiska resursslöseriet att inte ta tillvara de unika talanger som varje människa har inom sig. “Tänk vilka fotbollsupplevelser vi missat om Zlatan valt att bli något annat än fotbollsspelare och utvecklat sin talang?” Hon menar att Sverige förlorar på tappade talanger och att den enskilda människan förlorar för att hen inte trivs utan mår dåligt vilket kan leda till ”boreout”. Boreout är en diagnos med samma symptom som ”burnout”/utmattningssyndrom. Man kan alltså bli sönderstressad och utmattad av att ha tråkigt på jobbet. Den psykiska ohälsan har numera gått om sjukrivningarna på grund av dessa somatiska problem vilket ju är en samhällskostnad. Att ta personligt ansvar om sig själv och vara på “rätt jobb” är alltså en win-win situation även på ett samhälleligt plan. Kanske tvärtom mot vad vi tror om vi lämnar ett jobb utan att ha en aning om vilket nästa blir. Om vi tar steget att lämna utrymme för våra drömmar. 

Nästa ut som jag lyssnade på var Nina Jansdotter. Hon är en välkänd och mycket uppskattad entreprenör och arbetscoach som bland annat skrivit boken Konsten att säga nej. Hon talar om den personliga drivkraften och jag känner igen det där. Nyfikenhet och vilja att förändras är drivkraften. Men frågor som genast kommer upp är hur gör man upp en budget för att låta drömmarna ta plats?

Nina Jansdotter är tydlig med att hon anser att viljan att tjäna pengar inte är nyckeln till drivkraften utan det är att brinna för något speciellt. Nr 1. Det sak vara kul! Och det är ju drömmar! Ingen människa har drömmar som är tråkiga. Men tjäna pengar är ett MÅSTE. Man måste räkna med att kunna överleva. Så därför kan man inte räkna med att det räcker att drömma, att sen sköter sig resten av sig själv. Hon tar upp det där med eget ansvar också. Man måste vara brutalt ärlig mot sig själv. Om man gör samma misstag om och om igen måste man fråga sig själv vilken skugga som går bredvid mig? Vad handlar det om EGENTLIGEN? Människor vill inte se ibland och jag är definitivt i det facket då och då. Speciellt om jag väntar för länge med att bryta mönster som egentligen inte är bra för mig själv, som exempelvis hänga kvar på ett jobb för länge som inte passar mig längre. Men det blir värre och värre om man inte tar tag i det. Hon formulerar något tänkvärt. “Att inte kliva i sin storhet är också ett problem.”

Men var hittar man den drivkraften att ta tag i sina drömmar och våga gå vidare, om man har tappat bort den? Nina säger att alla har sitt eget sätt. Man måste fråga sig själv hur man fyller på men ny energi? Är det träning som gör att jag mår bättre och får ny energi?  Är det meditation, avslappningstekniker eller andningsövningar? Att umgås med rätt människor eller sova middag? Men har alla människor verkligen drivkraft? Alla som VILL har den. Det är jobbigare att ta eget ansvar. Men det är roligare!

Slutligen placerar sig Nina på samma ställe där jag själv också befinner mig och hon kallar det för Ingenmansland. Det är ett ställe där jag är när jag inte har bestämt mig om vilket håll jag ska gå. Jag har lust och vilja men har inte satt målen än.

Ha en fin fredag alla! Och fundera på om inte även du ska damma av drömmarna på hyllan!

 

Walther Mittys beslut

Walther Mitty

Droppen rann över när Walther Mitty ringde ett telefonsamtal till dejtingsajtens it support. Det brukar vara små otippade ting som utlöser Den Stora Förändringen i en människas liv. Walther ville ha upplysningar om hur man trycker på “skicka mail” knappen men blev istället ifrågasatt på ett direkt och lite huvudstupa sätt. ” Oh, the been there/done that section… You left it blank? ” Walther Mitty insåg med ens hur han uppfattades av andra människor. Han hade aldrig sett sig själv så tydligt antagligen. Men it supporten som förövrigt hette Mike, blev Walthers vän. Walthers svar kom ärligt och ur hjärtat. “Hey well I haven´t really… been anywhere…nor worthy or mentionable.

Det är en riktig Feel good film. Men det är mer än det. Den har en hög grad av igenkännlighet. Ingen vill vara i det läget som Walther Mitty var. Det är värre att erkänna att man är fattig i upplevelser än fattig i plånboken. För man har ju bara ett liv (vad vi vet) och förstår instinktivt att det enda vi egentligen kan göra här på jorden, är att fylla det med saker vi tycker om. Så vi har alla en Walther Mitty inom oss, någonstans alltid redo att möta våra rädslor. Bara rätt tillfälle ges. Walther trotsade rädslorna och klev på en helikopter med en full och galen chaufför bakom ratten, han kastade sig ur helikoptern i havet utanför Grönland och missade båten under, blev jagad av en haj, åkte båt i storm, åkte longboard ifrån en lavaspottande Eyjafjallajökull och spelade fotboll i Himalya på 5000 meters höjd. Bara så där. Samma människa med bara en skillnad. Beslutsamhet att inte låta rädslorna stjäla lyckan. 

Mike, IT supporten ringde lite olägligt då och då och uppdaterade honom kring hur det gick med buggen i sajten. Men allteftersom han fick höra om Walthers bravader och uppdaterade hans profil åt honom, överfylldes Walthers mailbox med meddelanden från förtjusta damer. Lite amerikanskt såklart. Men ändå. Det är alltid lockade att följa berättelser om rädda människor som blir modiga. För vi alla väntar ju på den där utlösande faktorn då och då. Den som får oss att våga kliva ut i det okända och kanske hitta lyckan igen.